Ja, jag tänker spara min nummerlapp. Kanske ramas den till och med in...

Jösses, Vätternrundan har numera en till händelse vid sin sida på min "på hästvägar det mest krävande och sjukaste jag någonsin tagit mig för"-lista.
Att stiga upp kl tre på natten för att ta buss som skall ta dig nio mil bort, som du sedan åker tillbaka igen, fast på skidor som tar väldigt mycket längre tid...
Att stå i tunna kläder i minusgrader med åtta tusen andra åkare och vänta på att få gå över startlinjen och börja trampa upp för den första, förvånansvärt långa backen. Den var hur lång som helst! Tur att jag inte hade några högre tidsambitioner, för de första tre km gick i söndagspromenadfart på grund av den köbildning som blev. Med tanke på att 87 km till skulle avverkas så vet jag inte om det gjorde så mycket.

Väl iväg gled det på bra och jag tyckte att det kändes riktigt härligt och det var vackra vyer längs spåret. Tankarna då gick såhär: "å, då härligt, tänk om det kunde få vara så här hela vägen!". Jag sa till Henrik såhär: "just nu känns det här gött, men vi kommer ju garanterat få uppleva hela spektrat från underbart till överjävligt". OM vi fick. I takt med att temperaturen steg, vilket den gjorde snabbt och mycket. Jag kommer aldrig glömma vad begreppet bakhalt innebär. Två steg fram, ett steg tillbaka. Noll möjlighet till diagonalåkning då frånskjutet var omöjligt, det bara gled. Det blev mer eller mindre stakning i nio mil. Spåren var långa stunder söliga och ibland ville jag bara skrika mina värsta svordomar och lägga mig ner i en skogsglänta och grina och skita i allt. Samtidigt så visste jag ju mycket väl att det inte var ett aktuellt utfall. Här ges inte upp, här görs.

Mycket glädjande var att det gick så jäkla bra nedför, jag var ju riktigt stadig och orädd! Hade inte alls behövt oroa mig! Vadå Risberg, den var väl inget brant?! Ymerloppet hjälpte mig mycket här, å så nyttigt att ha åkt ned för trettio backar med stundtals uppåkta spår inför ett Vasalopp där det totalt saknades spår i alla nedförsbackar!

Fortsättning på det här inlägget kommer i morgon förmiddag när jag behöver kaospaus från neurofysiologi-plugg! På tal om överjävliga utmaningar...