Då var det sprunget och klart, mitt första Göteborgsvarv. Känslan är fantastisk. Nu vet jag varför jag skall fortsätta springa och fortsätta springa lopp.

Planen att försöka hålla 5-minuters tempo genom hela var ett högt mål och jag var inte säker på att det skulle gå. Allt över 16,44 km var orört område för kroppen och hur ska man då veta säkert att det kommer funka, dessutom i ett tempo som jag aldrig hållt högre än i halva distansen?

Psyket sviktade inte många sekunder och jag försökte le och se pigg ut, det kan låta töntigt men jag tycker faktiskt att det tricket hjälper mig att vara just glad och pigg. Effekten av det, att folk runt banan vid flertal tillfällen sedan påpekade att "hon i rosa ser pigg ut!" hjälper ju sedan ytterligare. Sista tre km såg jag nog mest förstörd ut, det var så jag kände mig.

Rent andningsmässigt så var det bara sista km jag kände mig trängd, det vara kroppen som stoppade under resten av loppet. Fick kramp i först stortån och sedan vänstervaden på väg ner för avenyn och då var det bara att stanna och stretcha, typiskt när det var nedförslut och chans på att plocka tid. Ville börja öka tempot sista två km, men det ansågs som totalt otänkbart av kroppen. Det var ju också precis de sista km som jag tappade tid. Upp till första femton höll jag tempot riktigt jämt och bra och låg till och med strax under tänkt tid.

Säldammsbacken och broarna var inte jobbiga alls. De jobbiga backarna var de två sista och minsta, bron över till slottsskogen och sista pyttebacken innan slottsskogsvallen. Sista km var den längsta jag sprungit, blev lite arg när det fan vägrade att ta slut!

Är grymt stolt över mig själv och min prestation. Att springa långt är min grej. Att cykla långt är också min grej även fast jag inte kommit lika långt här ännu eller känner mig lika stark.

Det finns ett japanskt ordspråk som säger att "smärtan är oundviklig, lidandet är valfritt". Jag tycker att detta är så bra. Det kommer göra ont att ta i som att man menar det när man springer, cyklar, styrketränar eller vad det nu än må vara. Vad man får igen gör dock det hela så värt. Man måste ibland fråga sig själv vem man vill vara; under medel, medel, över medel eller skitbra. Jag blir vad jag presterar. 

Detta skrev jag på bloggen om tisdagen 24 januari i år:

"Löpning 11 km på bandet. 5:27 tempo. Inte jättekul att stå still men det är isigt ute och jag har inga dubbskor. Kändes lätt och bra i steget och jag tycker att det kändes helt okej flåsmässigt. Det var skönt när det var avklarat men jag hade kunnat stå där en stund till. Kanske inte helst en mil till dock så det är tur att det är en stund kvar till Göteborgsvarv"...

Vaderna som i vintras blev stela känns inte ens av idag och vare sig fot eller hälsena har sagt ifrån. Det är knappast så att kroppen är oberörd idag, det känns ordentligt i kuddarna under stortårna (jag knöt skorna ordentligt tyckte jag, men kanske att skorna börjar bli lite för stora, för foten liksom gled runt? Får nog börja fundera på ny mängdsko igen... attans). Är öm i vänstra smalbenet också med tyngdpunkt på fotknölen. Skulle helst gått på luft idag, det är inte gott att få tryck under fötterna.

Fredag 11/5:

Cykel 55 min. Gjorde mitt bästa för att ta det lugnt och lyckades hyfsat bra.

Lördag 12/5:

21 km Göteborgsvarv. 74 sekunder ifrån att hålla 5-minuters tempo hela vägen! Nästa år då jävlar... 4.50

Söndag 13/5:

Vila. skall äta brunch med Elin på Hagabadet och funderar på att skruva lite på min anskrämliga vardagscykel innan det. Kedjan skulle må bra av en tvätt och jag vill plocka bort allt onödigt krafs på cykeln.

Startnummer. ser fram emot en bättre startgrupp nästa år. Det var ingen snabb start precis, här finns sekunder att plocka!

Grymt nöjd med min jämna nivå största delen. Utmaningen till nästa år blir att hålla kvar den de sista fem kilometrarna.

Här är vi. Syster Lillian, svägerska Jessica och jag en halvtimme innan start. Vädret hade varit mulet men solen sken för oss under hela varvet:)

Per, jag och Jessica 21 km senare, nu var vi trötta och frusna. Jag tog mina sista krafter och gick ned till pizzerian efter en dusch. Inser när jag kommer hem att de skickat med mig fel pizza, med räkor som jag är allergisk mot i kombination med banan och curry. Ni hör ju hur äckligt det låter. Ringde bedrövad upp dem och bad att de snarast skulle komma över med den rätta (jag bor kanske 600 meter från pizzerian). De tio minutrarna jag skulle få vänta blev minst 45. Men jäklar vad gott det var när jag väl fick äta.     

Länge leve löpningen och att göra saker som att man menar det.