Som jag trodde! Mina tuffaste, grisigaste, tekniskt mest luriga 24 kilometrar hittills i löparkarriären. Så glad att bästa Helena var vid min sida hela vägen. Mina underben och fötter är så mörbultade nu och jag var väldigt gråtmild när vi kom i mål efter 2:51:15.

Det var från början en ganska kall och blåsig tur men vädret blev något behagligare med tiden.

Varje steg var annorlunda än steget före och jag var övertygad om att jag skulle stå på huvudet. Vidunderlig natur flög förbi medans jag hade fullt upp med att se vart fötterna hamnade. Visst fick jag stundtals njuta av omgivningarna men det var mer att titta ned i backen som gällde.

Efter första milen var det dags för första depån där vi fick energidryck och chokladboll, mycket gott. En kilometer senare började helvetesterrängen på riktigt med myr, lera, myr och mer lera. Det kändes som att vi klafsade runt i det där i en evighet. Jag ville stundtals bara skälla åt det där satans underlaget som fullkomligt sög musten ur en, men vad hade det hjälpt?

Det var mest bara lera och myr fram till andra och sista depån efter 17 km, där mycket vätska och ytterligare en chokladboll slank ner. Strax efter depå stod Jenny och hejade, stärkande!

Efter ytterligare sankmark så följde två gris-skidbackar uppåt där jag i den andra fick stanna och stretcha vaden som började krampa. Vaderna tog styggt med stryk uppför medan framsida lår fick sig en omgång nedför.

Efter grisbackarna skulle vi ned till byn och målgång, mest på branta skogsstigar med rötter. Nu började vi få målvittring! Mitt i skogen när vi närmade oss Tott så stod Therese och hejade och följde oss sedan med peppande ord fram till mål, så himla fint gjort!

Jag har trampat snett ungefär arton tusen gånger och är så glad att fötterna höll för detta. Jag har aldrig varit med om liknande svårigheter rent tekniskt och det tar otroligt mycket både på underben och muskler under fötterna. Även psykiskt så är det tufft att hela tiden behöva vara med för att inte göra sig illa.

Väl i mål, där vi hade en respektabel skara hejarklack, så fick vi båda en fin presentpåse med bland annat champagne. Det hade jag verkligen inte väntat mig! Tack och åter tack till alla som varit inblandade i att göra detta till en fantastisk helg! Den är inte riktigt slut ännu, vi sitter nu i bil till Östersund och skall träffa Helenas tjejgäng på stan. Ingen dans på de här tassarna dock...

Fem minuter innan start, frusna och taggade.

Therese fotade femtio meter efter start.

Slutspurt! Rasmus plåtade. Bästa känslan när man ser mål!

Grymt nöjda över vår prestation med fina presenter i hand. Att de här 24 kilometrarna tog längre tid än Lidingöloppets 30 km säger en del om hur det var.

Gosiga fötter innan än av årets bästa duschar.

Här sitter vi i bilen tidigare idag på väg mot fjället som skall löpas runt om elva timmar.

Vid nummerlappsutdelningen på Tott så fick Helena höra av ledningen att vi kommer vada och springa utför på en brant, gräsbeklädd skidbacke där vi skall vara försiktiga. Hm, så lugn jag blev nu. Tur att vadarbyxorna är med och att det säkert är jättevarmt i vattnet. Också tur att det inte gör ont att stå på huvudet i backen.

Ligger i Jonnas gästrum nu efter en mysig kväll med god uppladdningsmiddag på Dahlboms och mycket uppdaterande på vad som hänt sen vi senast sågs för ett år sedan.

Klockan åtta blir det uppstigning för ordentlig frukost och är det någon natt det vore bra att somna snabbt så är det nog nu. Räknar med att det kommer bli min största utmaning hittills när det kommer till löplopp.

Lägsta startnumret hittills i min löplopps-karriär.